Varje morgon vaknar jag med förvisso john blunds arsle i ögonen och helt genomsvettig (vafan svettas jag så mycket när jag sover för? Det är nåt fel, jag fryser ihjäl när jag är vaken ju) och rufsig såklart men hjärtat är lätt och halsen är inte längre spänd och jag kan andas hur djupa andetag som helst utan att det spjärnar emot.

Och det här handlar om hösten men också om självkänsla och det som jag ska göra den här terminen och så handlar det om kärlek, inte så lite heller.