Kioskaskrap
Iallafall, från det ena till det andra: fy satan, jag skulle sälja mitt vänstra ben för att få vara gravid nu. Jag och T har en diskussion om huruvida bebissug är liksom nåt teoretiskt (alltså avkomma, någon att forma och sådär) eller om man (som jag) har bebissug om man längtar efter ett litet varmt bylte.
Kanske båda. Kanske svamlar jag mest.
Ååh en liten liten bebis med såna där små djurljud. Eller vänta, en sexmånaders liten buddhabebis med veck på armarna. Fy fan vad ljuvligt.
Långa trötta nätter med kolikbarn, skrikande påsar med öronbedövande illtjut, bajslukt i hela lägenheten, bajsklet på goöv, väggar och tak, förstörande av bästa kläderna, ovänskap med partnern om vems tur det är, ilska, frustration, raseriutbrott, "jag-får-göra-allt"-mentalitet, kiss, bajs och spyor på sina kläder, partnern orkar inte med en, känslan av att man är värsta föräldern på jorden...
Jo, fy fan vad ljuvligt... ;o)
Allt det dr har jag glömt, jag minns bara det ljuvliga och det sällsamma i att få barn.
Jag har även glömt alla de där 40 kilona jag fick jobba bort sen, och depressionen och så. Den här gången. Den här gången ska det bli annorlunda. ;)
Det är det största felet och samtidigt den största välsignelsen med er kvinnor. Ni glömmer så lätt. Tur att vi män finns där för att påminna er... ;o)
haha. Ja, det hade ju funkat. Om vi litat på er, men si det gör ju int ejag. Jag minns ju det jag minns. ;)
