men fastnade i en tanke om hur man danas. När jag var liten och min mamma var ockuperad med annat och jag inte fick så mycket tid som jag hade velat, då var det tinajes mamma som blev min mamma. Eller ja, egentligen alla kvinnor som jag kände någon slags dragning till, gärna äldre och barska sådana.

Iallafall minns jag att hon, tinajes mamma, avskydde när vi fnittrade. Och jag är likadan. Jag kan bli så vansinnigt irriterad på fnitter att jag vill gå bananas och vråla (fast det gör jag inte om det är främmande människor faktiskt).
Det är konstigt, det har ju hon överfört på mig, eller ju och ju men jag antar det.

När jag pratade med bedömartanten häromdagen (som bad mig ringa nånstans där de inte specialiserat sig på människor med psykoser) var hon alldeles vansinnigt intresserad av mamma. Och när jag sa att mamma dricker hörde jag hur hon började dregla och när jag sa att jag inte dricker ofta, men väl som en alkoholist blev hon alldeles tyst av pur glädje. Nej, nu raljerar jag, det är klart hon tyckte det lät oroväckande och så, men det var bara så klassiskt: mamman och dottern och deras relation. Att pappa varit frånvarande sedan jag var liten unge, det lät hon bara passera.
Det som jag tror det kokar ner till är att jag behöver fatta ett beslut om att jag kanske inte ska dricka mer. Jag tycker det är gott och roligt, men det kostar mer än det smakar och det är ju verkligen inte meningen att jag ska behöva pussla i flera veckor för att minnas vad jag sagt, gjort - hur jag kom hem. Och dessutom blir jag nästan alltid nedstämd efter att ha druckit, alltså på riktigt. Så pass att jag inte orkar eller vill prata med folk, utan bara vill sitta hemma och se diskberget växa, gå långalånga promenader och prata me dmig själv: det är inte så farligt cecilia, lugna dig nu, det går bra, det blir bra.

Håhåjaja. Nu går jag till skolan och kommandorar lite.