dagarna känt en obestämbar ångest. För att komma hem, för att June inte är här, för att jag vet inte. Jag suckar och djupandas och får ibland säga att Nejnejnejnej Cecilia, det är bra nu. Det räcker nu, du måste inte slå dig själv (bildligt inte bokstavligt, jag är väldigt strykrädd). Och då skakar jag på huvudet samtidigt.

Jag saknar ihjäl mig efter min unge. Det är en jävla skillnad på att ha henne i stan och veta att vi ska ses tja, som idag egentligen, och att ha henne i nåt jävla snöparadis där jag inte har koll alls. Och J skickar nån bild då och då men svarar inte på hur hon mår och om de har roligt eller om hon saknar mig.

Äsch, jag måste göra mig iordning nu. Jag har ångest för det också, att behva gå till skolan och inte veta exakt när jag slutar, över att skriva en utredning ihop med tre tjejer som tja och att behöva släpa med mig datorn. Den är TUNG. Fördelen med att ha med datorn är naturligtvis att jag får skriva, och det är en bra grej. Tycker jag.