Det tog två och en halv

timmes gråt och skrik, men nu är medicinen uppdrucken.

Jag försökte tvinga i henne skiten genom att liksom saxa henne och hojta GAPA! GAPA NU DÅ! men det gick inte. Och hela tiden tänkte jag på när jag var fick påssjuka (herregud vad rolig jag såg ut) och skulle dricka medicin som var vidrig och vedervärdig och smakade som om nån kräkts i ett glas, låtit det stå i en månad och sedan passerat det och blandat det med sur mjölk.
Dessutom var mamma övertygad om att ifall man drack medicin fick man inte dricka vatten efteråt, för man ville ju liksom inte spä ut medicinen. Hehe.
Iallafall, jag vägrade. Och vägrade och vägrade, med stigande panik och fasa och jag minns att när jag öppnade munnen för att skrika försökte mamma snabbt som en vessla att pricka munnen på mig i tron om att jag skulle svälja av pur förvåning. Hon var snabb, morsan. Men ett panikslaget barn är ofta snabbare.
Till slut satte sig pappa bakom mig och, just det saxade liksom fast mig. Sen höll han för näsan och när jag var tvungen att öppna munnen för att andas stod mamma beredd: hon slängde in medicinen i munnen på mig och sen stängde hon den med en smäll och höll för tills jag svalt.
Förvisso var det effektivt men sådär ska jag inte göra med June. Inte om jag minns det än, no sir bob.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0