och det är fan på allvar jag skriver det.
Jag är som nån som har sån roid-rage. Fast utan alla musklerna och den förkrympta kuken då. Jag har ju för fan inte ens bitch tits.

Jag kom till jobbet, ganska laddad för jag trodde jag skulle få skäll av tant I som uppenbarligen inte är någon vän av förändringar. Men det jag fick var ett psykbryt som slutade med att jag pekade på henne och väste fram orden. Ja, hon grät kanske lite när hon gick.

Men lyssna. Jag är fan rätt bra på att ta kritik, jag tar inte jobbgrejer speciellt personligt och så. Men när det bara är som ett vattenfall av dåliga saker. Ja då blir jag förbannad och då då berättar jag det.
Det rä det som mamma. Plus väsandet då.