är ju en sak, men att gå från det till att knäcka en tallrik för att jag blir så irro. Det är en annan.
Fast vafan, såhär var det. Jag blev väckt av Junisens: Mammaa det är verkligen morgon nu, kolla själv.
Jag steg upp och hela tiden så är hon är centimeter från mig och bara blablablabla varför blabla vem blabla hur blablabla mammaaa.
Och sen, efter att ha kissat med knutna nävar och rynkade ögonbryn, svärande över att jag inte förberett kaffebryggaren innan jag gick och la mig igår heller, fick jag börja med välling och kaffe samtidigt som jag duckade för helt konstiga frågor.
Och då ser jag i ögonvrån hur hon helt förstulet liksom knuffslår Britta Katt (som iofs skiter i vilket) och då. Då är det jag som knäcker en tallrik. Jomenvaddå, den irritationen står ju helt i proportion till Junes förstulna knuff. Såatteh.

Det är förresten en väldigt tunn tallrik, ingen sån där bauta ikeagrej. Sådeså.