och den ångesten jag kände innan var helt i onödan, för det var en fin dag. Det logs och skojades (och S, världens argaste människa, när han skulle vara bambatant och servera lunch, trollade han plötsligt fram ett förkläde som det stod mat och fest på. Ironi och angst, det är min arvedel.) och jag fick en kram av snygg-M och de intagna som jag känner tantskakade hand och ja. Det var kärleksfest, så mycket det nu kan bli på häktet alltså.

Det är för övrigt en helt vansinnig skillnad på humör och kroppsuppfattning och liksom överhuvudtaget verklighetsuppfattning nu, jämfört med när jag hade PMS för bara några dagar sen.
Jag ska absolut inte ha fler barn, och ska jag det så ska jag äta SSRI-preparat sekunden efter bebisen tryckts ut.

Om en månad typ fyller jag 31. Det är mer ångest att fylla 31 än 30, för 31 är liksom inte nybörjar-30 längre. Då är jag 30 på allvar, och alltså vuxen.
Så ikväll passade jag på att visa för June att jag kan gå upp i brygga och stå på händer mot en vägg.