formulerar jag sanningar för mig själv. Alltså sanningar OM mig själv eller så. Det är rätt bra, det är som terapi.
Om jag blir terapeut ska det bli min grej: att köra bil, att promenera eller moppa golv. Sånt som är lite meditativt, för då är det så lätt att tänka och att prata.

Jag ser jämt bilar med hissreparatörsreklam på när jag är ute, och då tänker jag på den gången när vi fastnade i hissen första dagen på mitt nya jobb och jag höll på att få psykbryt men lyckades behärska mig. När jag satt där på huk på hissgolvet och drack vatten i småsmå klunkar och höll för öronen och koncentrerade mig på min andhämtning och ljudet av mitt blod, tänkte jag på hur det var att föda barn. Och i det kunde jag hitta en styrka så det inte slog över för mig. Tanken på att föda June fick mig att inte gå bananas.
Fast anledningen till att jag inte gick bananas var inte för att det var så ljuvligt att föda eller att jag bevittnat livets mirakel, utan det var tanken på att jag har gjort värre saker än att fastna i hissar.
Att genomgå en förlossning är det bästa såklart som kan hända - fast i efterhand.
Under tiden är det summan av all fasa, det är ett krig, ett hav av smärta.
Alltså, blir du jagad av en gubbe med torghandskar, mögiga cargobyxor och helly hansenfleece som håller i en älgstudsare, då är du rädd. Men när din egen kropp river dig mitt itu, när den får dig att känna sån smärta att du på allvar tror att du ska dö - eller ännu värre INTE dö. Då ÄR du rädd.

Eller jag, jag var rädd.  Fast det var ju bra, för nu har jag en upplevelse att jämföra med. Alla köer, all äcklig mat, alla obehagliga flygresor, skräckresor i taxi, tandläkarbesök, bikiniprovningar: Jag. Har. Varit. Med. Om. Värre.

Och såhär snygg var jag när jag var gravid. Jaa, jag bara sglödde så vacker jag var. Hehe.