Somliga gråter över trasiga

strumpor. Till exempel June, som vägrar kasta sina fastän både stortån och tån bredvid sticker ut. De ligger i tvättkorgen nu, men jag är överens med mig själv om att kasta dem. Sen. När hon inte är här.
Det får mig att undra lite över hennes anknytningmönster, om hon kan älska en strumpa som hon har på sig i snitt en gång var sjätte vecka.
Men jag har pussat min bil flera gånger (och sparkat, det är salt och honung (eller vad det heter) med mig) så jag skiter i att fundera på det.

Eftersom vi sportar så innitahelvetes med morgonpromenader och cykelturer uppför san fransicobackar ska vi fika nu. June ska äta glass och jag ska äta äppelpaj. Med vaniljvisp (båda).



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0