och ibland gråter jag nästan lite när jag gör det. Det låter förstås vansinnigt pretentiöst, men ibland är det som om Unni Drougge säger det jag tänkt sekunden, som om Anette Kullenberg och jag är samma (ja absolut inte samma på en hel del vis, men jag håller med så mycket att det känns så alltså).
Låter pretentiöst, det ÄR pretto så innitahelvete. Men ibland kan man få lov att vara det. Herregud, ska jag i hela mitt liv gå omkring och vara försiktig och livrädd för att vara pretentiös, pompös kan jag lika gärna skita i att gå omkring. Då nöjer jag mig istället.

Och nöja sig, DET är livsfarligt. Iallafall tycker jag det.